Jag har bestämt mig. Jag skall bli rökfri nu.

Jag kanske skall börja med att berätta vem jag är och min rökhistoria. Enkel jag är en 25-åring (snart) i Skövde som har rökt i drygt 12 år. Jag har rökt ungefär ett paket om dagen under snart 7 av dessa 12 år som rökare. Jag har kompisar som på fullaste allvar säger att de aldrig sett mig utan en cigg i handen. Vilket kanske också säger lite om hur jag röker. Jag är en sällskapsrökare. Jag älskar att stå ute bland folk och röka. Rökningen har för mig varit mycket av en social grej. Man blir med i en gemenskap.

Men nu har jag alltså bestämt mig för att sluta. Varför? Ja det är frågan jag med ställt mig. Hur kan jag komma på en sådan sak? Det handlar inte om ekonomi. Det handlar inte om min hälsa. Jag har bara tröttnat på det. Jag skall villigt erkänna att jag tycker om att röka. Det är skönt att på morgonen tända den första ciggen och känna hur röken fyller lungorna. Få den där lugnande känslan som bara en cigg kan ge. Inte så man blir drogad utan bara lugn. Man fylls av ett välbehag. Men nu så har jag bestämt mig för att sluta helt.

Jag bestämde mig igår för att sluta tvärt av. Eller ja egentligen så bestämde jag mig i Lördags. Jag ville inte längre. Jag behövde förändringen. Det finns mycket i mitt liv som jag skulle behöva förändra men det här är ett bra steg. Så hur gjorde jag? Egentligen inte något alls. Jag plockade undan askfat och låste in mig. Jag ville inte gå ut. Jag rökte min sista cigarett klockan 23:30 på lördagskväll. Jag ville inte gå ut för jag var rädd att jag skulle köpa mig ett paket så fort jag kom i närheten av en butik. Abstinensen var hemsk. Jag tuggade frenetiskt på tuggumin men det tog inte bort det där suget. Jag kände att jag inte skulle klara det. Men i min desperata hjärna så var det något som sa mig att jag måste göra något med händerna. Ni kan inte gissa vad jag började göra. Jag började virka. Jag har visserligen virkat förut för att det verkade vara en kul grej att kunna. Jag satt och stirrade på TV och virkade. Garn efter garn gick åt. Och tada!!! En halsduk var gjord. Tack vare virkningen så lyckades jag hålla mig borta från tankarna om att röka hela dagen. Men kvällen var värre.

Jag lade mig i sängen och kände att jag var väldigt röksugen. Tänkte att jag skulle rota i soporna efter några fimpar för att dämpa det värsta suget och somna snabbt. Jag valde att låta bli. Jag kände hur svetten började pressa sig fram i min panna. Det var riktigt jobbigt. Jag tror inte någon kan förstå hur jobbigt det är. Ligga där i sängen och känna hur abstinensen tvingar svetten ur porerna. Och inte nog med det. Jag blev irriterad. Jag är mycket lycklig för att jag är "singel" just nu. Jag hade kunnat mörda någon. Hade någon sagt fel ord så hade jag drabbats av ett vansinne. Men jag klarade det. Tack vare en speciell tv-serie, Family Guy! Tack vare de hysteriska kommentarerna så kunde jag rikta mina tankar på något annat. Jag lade mig och lyssnade och blundade i förhoppningen att jag skulle somna fort. Sagt och gjort jag somnade.

Morgonen var lättare än vad jag trodde. Jag kände inte något sug efter cigg när jag vaknade. Jag kände mig stark och full av energi för att ta tag i dagens abstinens som jag trots allt visste skulle komma. Jag gick till mitt "jobb" och fick självklart frågan om jag skulle med ut och ta en cigg på morgonen. Jag berättade att jag valt att sluta min rökkarriär och fick som väntat ett gapflabb från alla. De trodde jag skojade. Men när jag förklarade att jag menade allvar så kom alla tips.

"Men du kan väl börja snusa då?"

"Ät citroner."

"Tugga tuggumin."

Ja ni vet hur säkert hur det är.

Förmiddagen var jobbig. Jag kände att abstinensen börjat sätta in och jag kände krypningar i ben och armar. Jag var tvungen att ta en promenad. Jag satte på min mp3 spelare med fartfylld musik och började i rask takt knalla ned för gatan. Jag tänkte om jag går en låt framåt så tar jag en låt tillbaka. Jag började nästan springa i ren panik för att komma ifrån krypningarna i benen. Men det gick inte. Jag svängde in på idrottsplatsen och tänkte på fullaste allvar springa ett varv på löparbanan. Men jag valde att gå tillbaka. MP3 spelare spelade delar av riverdance och jag kunde inte låta bli att skutta med i takten. Om någon såg mig trodde de väl att jag var helt jäkla tokig som skuttade fram på gatan. Men det var inte något som jag brydde mig om just då. Tillbaka på "jobbet" så var det en tjej som kom fram och gav mig ett nikotin-tuggummi. Hon berättade att det hjälper mot det värsta. Jag stoppade det i munnen och tuggade hysteriskt och kände den sköna känslan sprida sig i kroppen. Inte lika starkt som en cigarette men ändå så det kändes. Krypet i benen fanns kvar även om det var mycket mindre. Jag bestämde mig för att verkligen försöka. Jag vet att jag kan klara det.

Jag smet in på apoteket och köpte mig ett paket nikotintuggumin. Jag fick också en lapp där det fanns lite tips på hur man lättast slutar. Jag slängde den ganska snabbt. Den beskrev inte alls det sätt som jag vill sluta på. Jag har bestämt mig. Jag skall sluta. Jag har satt mitt rökstopp och passerat det.

På väg hem bestämde jag mig för att börja blogga om mitt rökstopp. Kanske inte så mycket för alla andra utan kanske mest för mig själv. Det är ett sätt att få berätta hur jag egentligen känner. Skriva av mig lite. Och vem vet kanske kan det hjälpa någon annan som sitter i samma kanot som mig och vill sluta röka.

Detta var alltså den första delen i min berättelse till ett rökfritt liv. Jag kommer fortsätta skriva. Det kan säkert bli mycket poster som bara skrivs för att jag får panik och mina fingrar behöver något att sysselsätta sig med. Men det kommer bara handla om min rökning. Eller kanske skall jag nu börja kalla det för icke rökning.

Intressant? Ja det får du svara på.